Idag var dagen för att avsluta 2010 på jobbet. Jag fick gjort det jag skulle och en timma innan det var dags att släcka ner och låsa dörren till kontoret kom den nästan förlamande tröttheten över mig. Det kändes att huvudvärk var på intåg och synen var nästan suddig.
Nästan på instinkt släckte jag all belysning, tände några värmelyktor på bordet vid sittgruppen. Svepte den vita filten omkring mig och placerade en av fåtöljerna i riktning mot fönstret. Förberedde mig på att bara ta in hur det kändes och ge mig själv ett avslut på jobbåret med blicken fäst på de vackra träden utanför. Hann tänka att jag istället för att tänka på mina tillkortakommanden skulle fokusera på att vara tacksam över allt jag orkat med under året, särskilt med tanke på hur det var för ett år sedan. Kroppen började slappna av och sinnet likaså.
Då ringer telefonen.
Mot bättre vetande kunde jag inte låta bli att svara. Det var en av mina bästa vänner som ringde tillbaka efter att vi blivit avbrutna i vårt samtal några timmar tidigare. Stämningen och energin förbyttes direkt. Jag älskar min vän men resultatet blev att jag hörde mig själv komma in på det som tär när det gäller en situation som har med sonens förskoletillvaro att göra. Jag gick så upp i det att tiden bara rann iväg och istället för en lugn avslutning fick jag stressa ifrån kontoret.
Känslorna så här efteråt är dubbla. Å ena sidan var den ytterst korta stund jag hann landa lite med kropp och sinne välgörande för jag hann verkligen känna hur gott det gjorde inifrån och ut. Å andra sidan kunde jag inte stoppa flödet av frustration över förskoleläget så det ledde bort mig från att vara närvarande i mig själv och mina egentliga intentioner för den sista stunden på jobbet. Det känns skönt att ändå vara medveten om vad som hände med mig och vilken skillnad det blev, bara av ett telefonsamtal, och jag blir bara mer inspirerad till att använda mig av den kunskapen om en liknande situation uppstår igen.
Nästa gång ska jag helt enkelt stänga av telefonen det första jag gör.
7 månader sedan
2 kommentarer:
Visst är det härligt att lära. Önskar dej en riktigt god jul.
Fan, man VÅGAR ju inte stänga av telefonen nästan. Det är samma sak som när nån ropar efter en; man har så svårt för att säga att nej, jag vill inte. Jag gör det här nu och du får vänta. Jag gjorde det några gånger nu i jul och jag blev helt förvånad. Skitskumt men skitskönt!
Skicka en kommentar