Det känns ovant att skriva. Nästan så jag får tvinga mig. Men skriva behöver jag, tror jag, så det får bli lite som det blir. Idag träffade jag min bästa väninna. Det var första gången sen innan jul och det var så oerhört skönt. Som att komma hem på ett sätt. Vår relation känns så självklar och vi fyllde upp nästan varenda sekund av ord. Inte för att slippa ifrån obekväm tystnad, utan tvärtom. För att vi pratar så bra ihop att vi inte vill gå miste om en enda liten stunds möjlighet till det. Vi konstaterade mot slutet att vi nästan blir stressade för att hinna få sagt allt vi vill få sagt så idéen om att boka in en längre träff (inklusive övernattning) väcktes.
Sen kom jag hem till tystnad och jag vet inte riktigt om det är det jag ska ha, egentligen. Fast alternativet väcker bara ångest så det där steget som hängt i luften senaste 1 ½ åren är jag inte redo att ta ännu. Julen har varit mysig och fin. Mycket tack vare att jag nog var mycket i nuet och inte jämförde med tidigare jular eller tänkte framåt på kommande jular utan mest var tacksam för att jag fortfarande har min lilla familj omkring mig, trots allt. Men den där tystnaden, eller bristen på kommunikationen som ändå är öronbedövande stundtals påverkar mig såklart. Riktigt hur vill jag nog inte erkänna fullt ut. Kanske därför jag inte skrivit så mycket heller. Skriver jag öppnar det kanaler inåt och det blir svårare att blunda för orden och känslorna som finns. Julen är förövrigt den perfekta tiden för en sockerjunkie som mig att dämpa allt med ett sötsliskigt lager av förnekelse. Men nu är julen snart slut och ursäkterna för att fortsätta den sockrade flykten likaså. Dags att testa något nytt. Ta några nya steg i en ny riktning. I kjol.
