Så var jobbåret 2010 till ända

Idag var dagen för att avsluta 2010 på jobbet. Jag fick gjort det jag skulle och en timma innan det var dags att släcka ner och låsa dörren till kontoret kom den nästan förlamande tröttheten över mig. Det kändes att huvudvärk var på intåg och synen var nästan suddig.

Nästan på instinkt släckte jag all belysning, tände några värmelyktor på bordet vid sittgruppen. Svepte den vita filten omkring mig och placerade en av fåtöljerna i riktning mot fönstret. Förberedde mig på att bara ta in hur det kändes och ge mig själv ett avslut på jobbåret med blicken fäst på de vackra träden utanför. Hann tänka att jag istället för att tänka på mina tillkortakommanden skulle fokusera på att vara tacksam över allt jag orkat med under året, särskilt med tanke på hur det var för ett år sedan. Kroppen började slappna av och sinnet likaså.

Då ringer telefonen.

Mot bättre vetande kunde jag inte låta bli att svara. Det var en av mina bästa vänner som ringde tillbaka efter att vi blivit avbrutna i vårt samtal några timmar tidigare. Stämningen och energin förbyttes direkt. Jag älskar min vän men resultatet blev att jag hörde mig själv komma in på det som tär när det gäller en situation som har med sonens förskoletillvaro att göra. Jag gick så upp i det att tiden bara rann iväg och istället för en lugn avslutning fick jag stressa ifrån kontoret.

Känslorna så här efteråt är dubbla. Å ena sidan var den ytterst korta stund jag hann landa lite med kropp och sinne välgörande för jag hann verkligen känna hur gott det gjorde inifrån och ut. Å andra sidan kunde jag inte stoppa flödet av frustration över förskoleläget så det ledde bort mig från att vara närvarande i mig själv och mina egentliga intentioner för den sista stunden på jobbet. Det känns skönt att ändå vara medveten om vad som hände med mig och vilken skillnad det blev, bara av ett telefonsamtal, och jag blir bara mer inspirerad till att använda mig av den kunskapen om en liknande situation uppstår igen.

Nästa gång ska jag helt enkelt stänga av telefonen det första jag gör.

Pepparkakor med mjölk

Det gnager inuti. Jag bakade pepparkakor igår och knäck idag. Det triggade igång något som jag inte riktigt fått fatt i ännu. Fann mig själv äta pepparkakor och dricka mjölk sent igårkväll och idag blev det knäck efter knäck med mjölk. Jag dricker aldrig mjölk i vanliga fall. Inte heller äter jag kakor på kvällen. Det kändes fel fast det inte var något märkligt i sig att dagarna innan jul äta hembakat. Jag var inte den vuxna kvinnan längre utan flickan som fann tröst i sött när inte annat var tillgängligt.

Jag bad sonens pappa köpa med pizza hem av bara farten eftersom bak och kok tagit all min köksenergi. Jag fick knappt ner något, det smakade inte gott alls. Konstigt nog kändes det lite sorgligt. Som att jag inte kunde låtsas längre. Det dög inte med pizzan, såklart. Jag ville egentligen ha något annat. Ett mönster jag känner till allt för väl. Skriver om det här och nu för att inte kunna gömma mig igen. Jag förtjänar att ge mig själv det jag egentligen vill ha och behöver, särskilt när det gamla dras igång igen av stress, frustration och sorg.

Tillbakablick över helgen som snart passerat

Så har ännu en helg passerat och det var den sista innan julen gör entré på riktigt. Det har överlag varit en lugn och fin helg. Lite vassa kanter här och där men på det stora hela en mild paus från vardagen.

Igår åkte jag och sonen med min storebror och hans familj ut på den vidsträckta vintervitvackra och vindpinade slätten för att fira min älskade mamma. Under hösten har jag varit extra tacksam över att hon finns och att vår relation kommit dit där den är idag. Vår relation är inte längre ett skäl till sorg och saknad utan tvärtom en anledning till glädje. Det är rätt fantastiskt hur man kan ge sig själv och andra nya chanser till kontakt och relation trots smärtsamma erfarenheter med i bagaget.

Jag blev rörd över att även själv bli firad av bror och hans familj. När min födelsedag infann sig för ett antal veckor sedan var jag inte i skick att orka bli firad på vanligt vis. Det var helt okej och jag förstod varför det var så just då. Jag mår mycket bättre nu och ett slags lugn har infunnit sig. Jag samlar nog kraft för att ta emot nästa laddning av känslostormar när och om den kommer.

Idag var sonen på kalas och därefter möttes vi upp på stan för en spontan julklappsrunda. Jag fick oväntat mycket uträttat och det mer smidigt än jag trodde så här sista helgen innan jul. Nu är det inte många julklappar kvar att ordna vilket är en lättnad. Brukar kunna vara ett stressmoment för mig men det har flytit på ovanligt enkelt i år. Kanske en positiv bieffekt av den ändrade relationsstatusen mellan mig och sonens far, det vore ju fint om något gott kom ut av det som gjort mest ont sedan sommarens brytpunkt.

På eftermiddagen blev det en del gnissel men det var inget jag fäste någon vikt vid och det blev bra till slut. Julgran inhandlades och min brorson kom för första gången förbi efter sitt helgjobb i väntan på bussen hem till orten där han bor. Vi hann umgås en stund framför tv-spel på samma vis som vi gjorde när han var yngre och sov över då och då. Mycket mysig början på kvällen.

Resten av kvällen har ägnats åt paketinslagning och stryka tvätt framför tv:n. En behaglig kväll med bra balans av göra, tänka och känna. Mycket bara vara och må gott i stunden.

Jag våndades en smula över att kolla facebook och mejl eftersom det numera kommer meddelanden angående en situation som är så vansinnigt frustrerande och svår att stå ut med, men i mejlboxen väntade ett brev från en annan förälder som så bra formulerade hela röran på ett konkret och tydligt sätt. Bara att skriva under och hoppas att politikerna tar till sig den här gången.

En härlig kväll

Ikväll blev det äntligen av. Jag fick ta lite revansch på förra årets stress som gjorde att jag då inte orkade följa med mina kära kollegor på den fina restaurangen och trerätters ljuvlighet.

Jag njöt i fulla drag även om det söta först kantades med viss beska och sälta. Dagen inleddes med dystra besked om en kollega som idag befinner sig ännu längre ner än jag gjorde, då, för ett år sedan. Minnena rullades upp inuti, särskilt i magtrakten, och det är rätt smärtsamt att känna frustrationen över saker och tings tillstånd i systemet jag arbetar i. Men jag hanterade det med hjälp av samtal med kloka människor omkring mig, mindfulnessövningar och den vackra vyn utanför mitt kontorsfönster. Milda vindar, mjuka snöflingor och snälla toner av grått och vitt smekte bort det som gjorde ont. Efter det orkade jag vara mer i nuet, vara glad med mina kollegor och ha en riktigt härlig kväll.

Tvära kast att hemkommen läsa protokoll som vittnar om människors obetänksamhet och litenhet. Människor i maktposition som väljer att vara små på bekostnad av barnen och pekar finger på de som vill ändra på det som inte fungerar, vad gör man med dem? Jag använde mig av orden och delade med mig till andra i samma situation, så nu hoppas jag kunna släppa det för kvällen.

Får jag önska är det den varma känslan av gemenskap och välvilja som funnits större delen av dagen och kvällen som följer med mig i sömnen.

I ett annat ljus?

Det har varit en mycket lärorik höst och vinter, det kan man lugnt säga. Mest lär jag mig om mig själv och det är väl som det ska vara just nu, även om jag skulle vilja komma till den punkten när jag kunde släppa det fokuset och ha kraften att dela med mig av det jag tycker att jag lär mig som inte bara har med mig själv att göra. Allt i sinom tid antar jag.

Mycket har handlat om kamper och att kämpa, och att släppa taget. Mindfulness är till stor hjälp och det känns tryggt att landa mer och mer i det som dragit i så många år men som jag inte vetat hur jag ska införliva i mitt liv på riktigt. Det kommer pö om pö och det känns som det ena faller in i det andra och belyser, förgyller och understryker det riktigt viktiga. Jag jagar inte utan låter det komma, eller det är så jag vill göra iallafall.

När jag ska sova lyssnar jag på en cdbok. Lugnast drömmer jag efter att ha lyssnat på Robin Sharma - Munken som sålde sin Ferrari, men några kvällar har jag nu lyssnat på Agneta Sjödin - En kvinnas väg. Det är något vilsamt att lyssna på hennes vandring, kanske för att jag tidigare har använt långa promenader som meditation, terapi osv och det är förknippat med läkande för mig. Igår fastnade ett citat och det följde med in i sömnen;
"There are only two ways to live your life. One is as though nothing is a miracle. The other is as though everything is a miracle." A-Einstein.

Idag när jag kom till jobbet väntade en bok i mitt postfack. Igår hade jag förmånen att hamna vid samma fikabord som en person som bjöd in till samtal om annat än tv-program, julbestyr och annat som oftast avhandlas på fikarasterna. H*n hade alltså lämnat dels en artikel och dels en bok (att lämna vidare när jag läst ut - vilken underbar idé) och det var en härlig känsla att mötas av samma Einstein-citat från igår redan i första raden i förordet. Nu vet jag vad jag ska läsa härnäst. Ett mirakel i det lilla att träffa en person jag endast samtalat med en gång tidigare (för ett år sedan) som ger mig en bok som är som gjord för mig just nu. Jag tror verkligen att man möter de man ska möta, bara man är uppmärksam och öppen för det.