Dags att gå vidare

Det är både sanslöst och nästan skrattretande hur mycket som sätter igång i andra när jag är bestämd på mina gränser. Jag är så tacksam över att orka hänga med i de känslosvängningar jag lever i just nu och att jag har orkat tala med ärligt stöttande personer omkring mig. Jag är arg, irriterad och rejält deppig mellan varven, men även glad, lättad och tacksam över de möten som blir. Vart det leder vet jag inte, men nu har jag börjat gå på en väg som iallafall leder ifrån ett sammanhang som verkligen inte fungerar bra för tillfället.

Jag får höra gång på gång att jag inte är samma person som jag var för 5 år sedan och jag förvånas varje gång över att någon verkligen tror att man kan förbli oförändrad efter de olika vändningar som mitt liv tagit under den tidsperioden. Men jag tar det till mig och önskar att den personen som främst lyfter fram mina förändringar kunde välja att se det som något positivt också, för så ser jag det egentligen. Jag ser det som att jag äntligen är mer i mig själv och känner mina styrkor och begränsningar på ett sätt jag inte var lika medveten om tidigare. Fast det blir såklart jobbigt att inse för de som vill att jag ska vara mer än vad jag är. Tyvärr skuggar besvikelsen över alla de möjligheter som finns. Jag måste gå vidare innan jag smittas av deras känsla och under tiden kvar söka mig till personer som ser det som är bra och låta mig bli stärkt av det istället.

reflektion efter årets nästanförsta joggingtur

Knallröd är bara förnamnet. Men nu är den låååååånga joggvilan över. Hoppas det inte var sista gången för i år, för det är bra skönt när kroppen väl vant sig lite bättre.

tankar efter en morgonpromenad

Det är lite mycket nu. Jag har nått en slags vändpunkt vilket känns nervöst, skönt och utmanande. Måste bara vara varsam nu, både med mig själv och de som är nära. Vill ju så innerligen att det ska bära och inte återigen drunkna i stress utan istället finna balansen och gränserna. Skapa och hålla fast vid dem. Jag vet vad jag vill och vart jag vill. Blir spännande att se hur vägen dit kommer arta sig.

Torsdag, fredag, lördag, söndag, måndag och nu är det tisdag!

I torsdags var jag alltså på sista föreläsningen, lite vemodigt men jag är glad att jag kom iväg trots inre motstånd. Jag lämnade in uppsatsen och det var oerhört befriande att inte vara ute i sista sekunden. Det visade sig att att man egentligen hade tills på måndag på sig så de allra flesta pratade om att sitta hela helgen för att bli klara. Mycket skönt att inte vara sist ut som vanligt.
Min kropp sa sedan ifrån alldeles på torsdagskvällen. Den orkade inte med att åka till Stockholm även på fredagen så jag lät den vila hela dagen. Undrar smått om jag har blivit pollenallergiker. Vaknar med rinnande, svidande ögon m.m men efter en allergitablett fungerar det bättre resten av dagen.
På lördagen orkade jag iallafall ta mig till yogaterapin. Det är en väldigt speciell upplevelse och jag är djupt tacksam över varje tillfälle jag får gå. Det väcks så många tankar och känslor och jag vill väldigt gärna fortsätta gå fler gånger så det kan vara värt att betala själv framöver. Jag lärde mig en annorlunda och smärtsam extraläxa efter senaste tillfället. Baksidan av benen gör enormt ont. Under veckan har jag tagit fler och längre promenader än på länge och det i kombination med vissa yogarörelser som min kropp inte alls var redo för gjorde att jag nu har en brännande, svidande känsla i musklerna på baksidan av låren. De påminner mig hela tiden om att jag måste lyssna på min kropps signaler och inte tvinga den till något bara för att jag vill att den ska klara av något. Jag kommer dit jag ska med lyhördhet och tålamod, det får jag påminna mig själv om oftare.
På eftermiddagen var jag iallafall lyhörd, så sambon och jag hoppade av en fest och gick på 3Dbio istället. Mysigt. Sonen sov över hos sina farföräldrar.
Söndagen var rätt slitsam men det känns som jag förstod ett och annat om hur det fungerar i relation till en del närstående och jag hoppas ha med mig det framåt för att slippa det slitsamma nästa gång.
Igår måndag fick jag äntligen feedback på uppsatsen och jag fick inte fog för mitt tvivel om den skulle bli godkänd för examination överhuvudtaget för examinatorn/handledaren skrev att den var gedigen och självklart godkänd!!! Jag är så tacksam och lättad. Den responsen jag fick bekräftade mycket av det jag funderat över så även om jag inte måste så vill jag göra några små ändringar utifrån hans förslag. Hans återkoppling fick mig att känna att det är möjligt att så småningom gå vidare med studierna ytterligare, så jag är minst sagt tacksam över att ha fått en examinator som för fram sina reflektioner så de känns berikande och inte det minsta negativt kritiska.
Lyckokänslan av att vara närmare målet kom dock lite av sig när förskolan ringde och berättade att sonen kräkts. Så idag sitter vi hemma och myser och tar det lugnt. Han har inte kräkts mer så vad det än var verkar det ha gått över, så denna dag känns som en hemmabonusdag för honom och mig.
Egentligen gillar jag inte att skriva sådana här mastodontinlägg som redogör dag för dag vad som hänt sedan senaste inlägget, men ibland är det som att jag bara måste få det ur mig. Det finns andra tankar jag också vill formulera ner men jag får nog ha tålamod även där, det kommer när det är läge och jag är redo. Tills dess är jag egentligen glad för varje tillfälle jag får ner något skrivet överhuvudtaget.

Jag har fått nog.

Nu har jag bestämt mig; uppsatsen får vara som den är nu. Den är inte som jag skulle vilja ha den men den är redo för att lämnas in ändå och det är det viktigaste just nu. Jippie och hurra! Jag gjorde det, blev klar i tid! Det var nog första gången i mitt liv. Det känns i hela kroppen vilken resa det har varit. Det absurda är att jag nästan inte vågade gå den här utbildningen för att knappt trodde att jag skulle klara av att bli klar med uppsatsen i tid. Så det har varit en av de största utbildningsrelaterade utmaningarna för mig, att inte drunkna i tvivel och misstro mot mig själv utan våga tro på att man kan ändra sina beteenden och mönster. Nu är det en föreläsning, en handledning och examination som är kvar på schemat. Jag har tre mindre skrivuppgifter kvar också som ligger kvar och skrotar, men de kommer bli enkla att göra nu när uppsatsvikten lyfts från mina axlar. Imorgon bär det av till Stockholm för nästsista gången, när det gäller utbildningen. Vemodigt och väldigt väldigt skönt. Nu ska jag hålla tummarna för att jag håller mig frisk ända fram till helgen så jag orkar med yogaterapi och grillfest på lördagen. Jag är innerligt tacksam för alla som hejjat och peppat och trott på mig, så tack till trollet som redan läser här och andra som kanske läser här så småningom. :-)