Att vakna

Inatt drömde jag något som gjorde starkt intryck. Tillräckligt starkt för att jag skulle ha med mig den ut på morgonens promenad och nu på kvällen dyker den upp igen. I drömmen var jag på ett obekant ställe och letade efter en viktig person. Sökandet pågick rätt länge tills jag äntligen fann henne. Hon var sig inte alls lik. Det blev en chock för mig att se henne så annorlunda. Hon var egentligen inte märklig jämfört med alla andra men ändå så fullständigt "fel" Sedan blev det plötsligt bråttom att ta sig från det stället vi var på pga en hotande översvämning. Jag hann nätt och jämt in som en av de sista på någon slags fartyg som trots att det skulle vara tryggt kändes väldigt instabilt. Nu när jag skriver minns jag inte så mycket mer om vad som hände därute till havs eller i rymden eller vart vi nu befann oss.

I drömmen var det min terapeut och yogalärare jag letade efter. Jag har tänkt av och till på att jag måste ta kontakt med henne för att få ett intyg (behöver det om jag någon gång vill söka vidare studier inom min gren) men även för att jag egentligen vill anmäla mig till någon av hennes kurser, men sjukdomar och annat har kommit emellan hela vintern. Senast vi sågs var i höstas och jag tror att egentligen är lite rädd för att något ska hinna hända henne innan jag får träffa henne igen.

Under min morgonpromenad slog det mig att det snarare kändes som att det var mig själv jag sökte i drömmen, fast i hennes skepnad. Den personen jag fann var den jag riskerar att bli om jag inte gör rätt val framöver.

Gjorde starkt intryck som sagt. Så har även denna låt gjort hos mig: http://open.spotify.com/track/1YNBq9urto908r2c7yZ6vV

Jag har ingen rubrikidé sorry, /Icon

Nästan så jag inte vågar skriva att det går rätt bra nu. Som att om jag sätter ord på det här så vänder det. Men lite försiktigt kan jag ändå berätta att under påskförkylningen kom jag till en punkt när jag inte kunde blunda längre för hur dåligt jag skött om mig själv och hur dåligt jag mår av det. Tog till vara på det jag var mest nyfiken och sugen på i den stunden och påbörjade några förändringar som känns riktigt bra. Främst handlade det om att bryta skräpätandet helt. Jag var ändå inte sugen på något med halsont, täppt näsa och annat mysigt så det var ingen stor uppoffring i det läget. Tog fram en bok jag haft ett par år, visserligen läst men inte använd; Gillian Mc Keith - du är vad du äter. Följde hennes avgiftningsrecept och tips och det kändes så bra och smakade så gott och var så tillfredsställande på flera plan att jag fortsatte flera dagar. Nu när det är vardag igen har jag inget sug alls, än så länge, efter godis, snacks, pepsi max och snabbmat dvs sånt jag skräpade ner min kropp med innan, och det känns bara skönt att välja bra saker åt mig själv.

Mot slutet av påskhelgen vågade jag testa att gå lite igen så först 20 minuterspromenad en gång dagen i väldigt lugn takt, mest för att få frisk luft och sol men även för att nöta in promenadvanan igen. Har ökat lite i taget och idag tog jag för andra morgonen i rad en kort runda (30 min) innan frukost. Ljuvligt! Det märks i hela kroppen att det gör gott. Oavsett om (när) sug efter skräpet igen infinner sig kommer jag njuta för varje bra val jag gör.

Förövrigt är jag nykär. I bob hund. Så nu sitter jag och beställer deras senaste cd. Men jag ska inte gräma mig över att jag missade de förra sommaren utan hålla tummarna för att ett nytt tillfälle dyker upp. Blir så glad att gamla favoriter fortfarande kan hitta helt rätt in i mig, både när det gäller musik och kost. Inte mot min vilja, tvärtom, så har jag haft denna låt på hjärnan senaste dagarna; http://open.spotify.com/track/6hyYhBWKjfe4w0COYLXp4a

En snörvlig återkomst

Det här med sjukdomar verkar jag inte bli kvitt riktigt. Blir sjuk stup i ett och hinner knappt vara glad och tacksam över att ha blivit frisk innan det är dags för nästa sjukvända. Har inte känts så kul att uppdatera med det eländet så då blir det inget skrivet alls istället. Var okej i två veckor (visserligen lite ont i halsen men inget överdrivet) och blev så inspirerad att komma igång med promenader så då blev det säkert lite för mycket aktivitet istället. I fredags blev jag alltså sjuk igen, för femtielfte gången bara det här året. Låg till sängs hela helgen med feber och jätteont i halsen och täppt näsa och andra förkylningshärligheter. Men den sköna smaken av att röra kroppen sitter kvar så när halsen känns bättre igen så får det bli promenader igen. Får gå ännu lite saktare fram igen bara och ta mer återhämtning när det är mycket både på jobbet och privat. Min kroppen fixar uppenbarligen inte med för mycket stress oavsett om det är positiv eller negativ sort så jag får inte slarva med återhämtningen.