Insnöad yogamorgon

Skönt med vardag igen. Helgen var rätt utmanande och jag åt på tok för fel. Det blir något att ta med sig; hur jag kan hantera stressen på annat sätt än att äta saker jag egentligen inte mår så bra av. Jag är tacksam iallafall över att det blev många fina stunder också med både sonen och sambon och att jag yogade varje morgon. Ja är det något jag är tacksam för på sistone är att jag fått till morgonyoga många morgnar senaste veckorna. Vissa morgnar har det bara blivit ett varv solhälsningen och avslappning men jag är glad över varje minut jag tar mig tiden till yoga. Jag kommer i kontakt med kroppen och andningen även resten av dagen på ett helt annat sätt än när jag inte yogar alls. ´

Apropå på att snöa in så är det så just nu, både ute och inne, fysiskt och psykiskt är jag insnöad. Blir att klä sig i lager på lager och förbereda sig på att pulsa till jobbet om en stund. :-)

Och apropå snö så är det snart ett år sedan jag vann biljetter till en Laleh-konsert och blev helt betagen av hela hennes närvaro och lite extra av hennes låt Snö. Den kändes så rätt just då och när jag tänker efter borde jag alltid lyssna på den när det blir en sån relationsstresshelg som det var den här helgen. Lyssna istället för att äta.

Ayur veda

Har jag berättat att jag snöat in på ayurveda på sistone? Tror inte det, i vilket fall ville jag ändå nämna det eftersom det tagit en rätt stor del av min tid och energi senaste två veckorna. Jag har läsa och läst och läst; böcker och sidor på nätet. Testat vilken dosha som dominerar hos mig just nu och gjort vissa ändringar här och där för att se hur det påverkar mitt mående. Det har passat mig utmärkt. Passar kanske inte lika bra med resten av familjens önskemål så det blir en viktig utmaning framåt; att hålla fast vid det jag tror är bra för mig och samtidigt få till en vettig vardag med personerna jag älskar. Känns som det är den största utmaningen för det mesta, och den viktigaste och (kanske därför?) en av de svåraste.

Att falla

Nu låter jag mig falla en smula, för att falla på rätt plats. Det är svårt att släppa taget om vissa bitar men det känns tryggt att veta att de finns där om jag skulle ändra mig. Det handlar om vissa vanor framförallt. På sikt leder det säkert vidare till andra slags (större?) förändringar. Men en bit i taget så kommer jag dit jag ska. Det känner jag mig övertygad om, just nu iallafall. Den känslan tillåter jag mig känna idag. Det andra kan jag känna sen.

Än slant hon hit, än slant hon dit

En dag ska jag skriva om att åka tåg med allt vad det innebär. Tåg, resor, möten och samtal, ja det har varit mycket av det på olika plan senaste 1½ åren. Till sommaren når jag en slutstation. Det känns märkligt, vemodigt men samtidigt oerhört befriande. Tänk att få bara vara hemma efter det. Jag tror det blir väldigt väldigt bra för mig. För en tid iallafall. Så småningom vill jag ut och resa igen. Har jag den tron (att det kommer erbjudas fler resor) så kan jag njuta av att pausa en stund fr.o.m i sommar. Ibland är det som det knyter sig i mig. Jag får så mycket inspiration, intryck och så mycket sker som jag vill fånga in och spara men som sagt, det knyter sig och jag får ingen ordning på något känns det som. Då får jag ta en minipaus i allt resande och bara vara så gott det går. Har inte riktigt hittat stänga-av-knappen än men hoppas mina försiktiga försök att få in yoga och meditation i vardagen kommer ge en nedvarvande och återhämtande effekt. Jag behöver det verkligen, om inte annat för att slippa åka ner i diket helt.

Terapi

Snart ska jag promenera iväg till en dag med yoga, meditation, hett té och färger. Alltid lika pirrigt, lugnande och självklart.

Samtal

Idag sved det till. Jag fick beskrivet för mig hur jag uppfattades för ett antal år sedan och vilka förhoppningar de hade om mig då. Förhoppningar som inte riktigt infriats som det ser ut idag. Samtidigt är jag tacksam över att få en påminnelse om hur jag också kan vara. Hur jag var och hur jag kan bli igen. Om jag vill. Jag kanske inte vill dit igen? Jo, bitar av det men inte helt och fullt. För mycket har hänt, för många tankar har tänkts sedan dess. Förutsättningar har ändrats och jag är inte samma, jag kanske t.o.m är mer nu. Men det är svårt för en del att uppfatta. Jag behöver nog bli tydligare helt enkelt. Tydligare för mig själv och för andra. För de som behöver det. Vad befriande att det finns andra som ser mig tydligt redan nu. Jag behöver bådeoch. De som genom att inte förstå uppmanar mig till att bli mer tydlig och de som förstår ändå och genom det ger mig möjlighet till vila i att bara vara. Ja, jag är tacksam över att den personen jag hade ett samtal med idag var tydlig med mig. Svidet byttes rätt snart ut mot en varm känsla inombords och en förhoppning om att fortsatta samtal väntar.

Ord om ord 2

Även om det har skett så många gånger tidigare blir jag ändå hjälplöst förförd av en annan persons ord igen. Eller kanske just därför. Jag söker det för att jag vet vad det ger mig.

Ord om ord

Hittar inte orden. Efter en hektisk och intensiv vecka med många tankar, känslor och ord är det som att hjärnan vill vila en stund. Idag läser jag andras ord men samtidigt gnager det inuti att jag borde skriva något eget också. Jag förlikar mig med den gnagande känslan. Den borgar för att orden kommer komma. Även den här gången kommer de komma. Min utmaning nu är att inte tvinga fram något annat under tiden. Något annat än det som vill fram egentligen.