7 månader sedan
lördag 20 mars 2010
Uppsatsångest
Den här uppsatsen jag ska skriva kommer kräva mod. Igår blev jag så tveksam till upplägget jag tänkt mig. Kommer jag verkligen våga fråga familjer att ställa upp att bli intervjuade av en okänd? Eller ska jag fråga familjer jag jobbat med själv? Usch, jag vill stundtals bara krypa in under en kudde och låtsas som att jag inte behöver göra det här. Andra stunder blir jag lite kaxigare och tänker att, va sjutton tvekar jag om. Klart jag ska köra på med det här, jag har goda avsikter och är intresserad på riktigt av att höra vad de här familjerna har att dela med sig av. Jag vet att det kan bli riktigt bra om jag bara vågar tro på det. Tyvärr lockar kudden lite för ofta och när jag kryper fram igen är hindret större än tidigare. Känner mig så ensam i det. Tänk om jag hade haft någon att skriva med. Å andra sidan vad stolt jag ska känna mig när jag grejat det. För det ska jag.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Så tro på det vet jag. Jag tror att det finns något riktigt bra som lurar här, det är först då vi blir tveksamma. Är det för lätt kommer inte tvivlet men det är väl inte det lätta du söker?
Jag tror att det finns många familjer som mer än gärna delar med sej, bara att någon lyssnar är väl fantastiskt. Vilken typ av familjer söker du? Vad är det för problemställning som ligger bakom uppsatsen?
Jag ser dej redan nu där du står och skiner som en stol med en inre kärna stark som stål.
Åh vilka stärkande, kloka ord du kommer med. Suger åt mig allting. Jag tänkte intervjua familjer som haft familjesamtal. Det är det min uppsats ska handla om; familjesamtal.
Ska visualisera det du beskriver.
Förutom att jag menar sol och inte stol. Mina stolar i köket skiner visserligen nu men det blev ju helfel, hahaha. Nu kan jag inte låta bli att tänka på dej där du skrattande försöker visualisera en skinande stol. Men kärnan blev rätt och det är det viktigaste, för du kan det där och du vet det. Det är bara lite läskigt. Ser fram emot att få höra resultatet.
Haha, ja jag undrade lite men tänkte att det var lite mer otippat att visualisera en stol med inre kärna av stål. :-D
Sonen undrade förresten vad jag fnissade åt nu när jag skriver det här. Skratten är perfekta motvikten till uppsatsstressen så det var nog ändå meningen att det skulle stå stol och inte sol. :-)
Skicka en kommentar