Vart tog maj vägen?

Så blev det plötsligt juni. Månaden jag blev mamma till min helt fantastiska son. Månaden då det är avslutningar, avsked, sommarförväntan och nästan smärtsamt vackert med all grönska och blomdoft. Även som stadsbo känner jag mig närmare naturen denna tid. Har kommit igång på riktigt med goda vanor med bra mat, lagom motion i form av morgonpromenader med yogastretch och positiva tankar om tillvaron. Häromdagen försvann min relativt nya cykel, troligen stulen, men inte ens det rubbar min grundkänsla av att livet är rätt gott just nu. Idag valde jag en kort klänning/tunika för att trotsa mina föreställningar om hur jag borde klä mig. Fick flera komplimanger och det blev en kick att fortsätta våga mer. Senaste medarbetarsamtalet fick jag rätt jobbig respons från min närmsta chef, som tyckte att jag synts och hörts för lite. Jag blev revanschsugen och efter att ha ändrat "livsstilvanor" har jag fått mer energi och för första gången på länge tycker jag att det är roligt med jobbet igen. Jag tvingar mig att synas och höras, t.ex. kommer med reflektioner vid större möten med mina kollegor, även det lite som ett slags trots fast snarare mot andras föreställningar om mig och för att visa de som inte sett och hört mig vem jag är och vad jag står för. Själv har jag aldrig tvivlat att jag kommer igen, bara jag får ta det i min takt och när jag är redo. Orkar inte känna mig orättvist behandlad, icke sedd och tänka negativt om processer på jobbet utan diskuterar det med de som är intresserade på deras initiativ och är rak och tydlig med vad jag tycker. Därefter släpper jag det och njuter av att orka vara mer mig själv, nu när jag själv ger mig förutsättningarna för det. Efter att jag började hitta tillbaka till tilliten på min egen förmåga i de sammanhangen jag befinner mig i just nu, och agera utifrån det har jag märkt skillnad i hur andra är gentemot mig. Så sent som idag var det två av mina kollegor som spontant föreslog att vi skulle ta nya arbetsuppgifter ihop, nu när några av våra tidigare var avslutade. Det kändes extra skönt att få den bekräftelsen eftersom jag innan påsken, efter medarbetarsamtalet tvivlade på om jag verkligen kunde komma till min rätt på jobbet som det har utvecklat sig. Det går såklart upp och ner nu med men ändå mer stabilt och det viktigaste av allt är att jag inte varit sjuk sen i påskas, peppar peppar. Hösten och vintern präglades av ständigt återkommande infektioner m.m. så det känns lite som att vunnit jackpot att få uppleva denna vändning som livet tagit. En annan otroligt viktig skillnad är även att jag tillåter mig vila och vara trött utan att bli orolig över att det står för en negativ spiral neråt igen, ser det istället som skönt att känna mig trött "på riktigt" och som ett resultat av att jag varit aktiv under dagen. Så nu ska jag lyssna på kropp och knopp som längtar efter sängen och återkomma en annan dag istället.