Dags att gå vidare

Det är både sanslöst och nästan skrattretande hur mycket som sätter igång i andra när jag är bestämd på mina gränser. Jag är så tacksam över att orka hänga med i de känslosvängningar jag lever i just nu och att jag har orkat tala med ärligt stöttande personer omkring mig. Jag är arg, irriterad och rejält deppig mellan varven, men även glad, lättad och tacksam över de möten som blir. Vart det leder vet jag inte, men nu har jag börjat gå på en väg som iallafall leder ifrån ett sammanhang som verkligen inte fungerar bra för tillfället.

Jag får höra gång på gång att jag inte är samma person som jag var för 5 år sedan och jag förvånas varje gång över att någon verkligen tror att man kan förbli oförändrad efter de olika vändningar som mitt liv tagit under den tidsperioden. Men jag tar det till mig och önskar att den personen som främst lyfter fram mina förändringar kunde välja att se det som något positivt också, för så ser jag det egentligen. Jag ser det som att jag äntligen är mer i mig själv och känner mina styrkor och begränsningar på ett sätt jag inte var lika medveten om tidigare. Fast det blir såklart jobbigt att inse för de som vill att jag ska vara mer än vad jag är. Tyvärr skuggar besvikelsen över alla de möjligheter som finns. Jag måste gå vidare innan jag smittas av deras känsla och under tiden kvar söka mig till personer som ser det som är bra och låta mig bli stärkt av det istället.