1 år sedan
onsdag 5 maj 2010
Jag har fått nog.
Nu har jag bestämt mig; uppsatsen får vara som den är nu. Den är inte som jag skulle vilja ha den men den är redo för att lämnas in ändå och det är det viktigaste just nu. Jippie och hurra! Jag gjorde det, blev klar i tid! Det var nog första gången i mitt liv. Det känns i hela kroppen vilken resa det har varit. Det absurda är att jag nästan inte vågade gå den här utbildningen för att knappt trodde att jag skulle klara av att bli klar med uppsatsen i tid. Så det har varit en av de största utbildningsrelaterade utmaningarna för mig, att inte drunkna i tvivel och misstro mot mig själv utan våga tro på att man kan ändra sina beteenden och mönster. Nu är det en föreläsning, en handledning och examination som är kvar på schemat. Jag har tre mindre skrivuppgifter kvar också som ligger kvar och skrotar, men de kommer bli enkla att göra nu när uppsatsvikten lyfts från mina axlar. Imorgon bär det av till Stockholm för nästsista gången, när det gäller utbildningen. Vemodigt och väldigt väldigt skönt. Nu ska jag hålla tummarna för att jag håller mig frisk ända fram till helgen så jag orkar med yogaterapi och grillfest på lördagen. Jag är innerligt tacksam för alla som hejjat och peppat och trott på mig, så tack till trollet som redan läser här och andra som kanske läser här så småningom. :-)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
TJOHO och JIPPPPIEEEE är ord som kommer till mej. Om du inte är stolt över dej själv kan jag gå in som ställföreträdare, apropå egna kompasser. Det har funkat rätt bra att resa tillsammans med andra på bloggen men jag har fastnat i huvudet. Men nu ska kroppen få vara med. Jag hoppas att vi kan fortsätta ha kontakt. Du har min mejladress och jag fortsätter läsa här men kanske finns det samtal vi kan ha som är utanför här. Vi får se vad som händer, det som sker, det sker.
Jag tror att det finns en mening med nästan alla möten, ibland uppfattar vi den, ibland missar vi den. Meningen med vårt möte har jag inte kommit underfund med men jag vet att den finns.
Hoppas att det är ok att jag läser och tar för mej av saker här trots att jag inte delar med mej i min blogg.
Vad glad jag blir att se dig här igen! :-) Jag läste din blogg i säkert ett år (?) innan jag gav mig till känna och skrev knappt något själv här då. Processen jag var inne i då med utbildning, terapi och annat gjorde att jag inte orkade/ville dela med mig av ord just då. Så jag har full förståelse till att vara aktiv på olika vis när det gäller nätet. Så självklart är det mer än ok att du läser här, oavsett om du bloggar eller ej. Oj, nu måste jag rusa till tåget som ska ta mig till min utbildning för nästsista gången. :-) Ha en fin dag!
Tänk att någon, du i det här fallet, har läst det jag skrivit i ett helt år utan att jag haft en aning om det. Känns lite overkligt.
Hoppas din utbildning var bra och att du hann med tåget :D
Önskar dej en alldeles underbar helg full med vårkänsla även om solgen vägrar komma fram just där jag är.
Skicka en kommentar