Jag längtar långt långt hem

Ikväll firade jag min relativa friskhet (efter tre veckors envis och krävande förkylning) med att se en dokumentär om och med ett av mina absoluta favoritband: http://svtplay.se/v/2647541/musik_special/bob_hund
Efter musiken och bilderna som påminner om sommaren och andra stunder när jag var mer i det jag vill vara kände jag mig redo att bottna mer igen och här är jag på nytt.

Hösten har präglats av sjukperioder. Inget allvarligt egentligen, mest störande och enerverande för att inte tala om tidskrävande och som gjort för att få mig att tappa fokus. De stunderna det varit hyfsat friskt och vardagsnormalt har jag försökt återkomma till det som får mig att må bra. Det har gått okej med vissa saker, medan det tyvärr stängts vissa dörrar inom andra områden. Det har lämnat mig rätt förvirrad och osäker på vilket nästa steg ska bli. Sedan sjukdom på det som pausat allt återigen och skapat tunnelseende och oförmåga att se nya vägar som kan ta vid. Rörigt beskrivet ser jag nu men det får nog vara så, för rörigt är vad det har varit. Förhoppningsvis mest på ytan och om jag backar lite och går tillbaka till grunden så öppnar sig nog de nya vägarna när jag är redo att se dem.