I ett dike med sirap

Som i sirap står jag och stampar. Vet inte riktigt i vilken ände jag ska börja för att komma tillbaka till vägen jag vill gå på.

Veckan innan påskveckan hade vi en rejäl kris, sambon och jag. Han sov borta ett par nätter för att vi skulle få en paus från varandra. Det var hemskt och jag orkade ingenting. Jo, jag var en bra mamma, men det där att ta hand om mig själv på det sätt jag egentligen vill och kan det var svårt. Sömnen, maten osv hamnade i obalans. Sedan kom påsken med sjuk son och ofrivillig isolering ett par dagar och inställda planer. Då hade vi det rätt mysigt ändå, alla tre tillsammans. Vi hittade tillbaka delvis, sambon och jag.

Nu vet jag som sagt inte riktigt hur jag ska komma tillbaka till rutinerna jag mår bra av. Behöver främst få ordning på sömnen, maten och yoga/promenader. Jag äter på tok för mycket av fel saker när jag mår dåligt och är jag inne i de vanorna när det kommer helger där det "hör till" att äta mer än vanligt (påskmat, påskgodis osv) så fortsätter tyvärr överätandet. Jag förstår så väl varför jag gör som jag gör, men vid sömnbrist har jag för lite kraft att sätta emot knasiga tankar och känslor. Vårt boende, med störande grannar, är ett stort problem som måste lösas. Försöker jag somna i tid så störs jag av grannar som har helt annan dygnsrytm. Samtidigt vill jag inte använda det som ursäkt för att låta mig förfalla inom andra områden med. Det kan ta tid innan vi hittar ett annat boende och fram till dess vill jag inte ge upp utan göra det bästa av situationen ändå. Frågan är som sagt bara hur.

Så, nu har jag laddat energi för att ta en promenad. Efter det vill jag plugga. Jag skriver vill istället för måste, fast det känns som ett måste vet jag att jag vill det egentligen.