Än slant hon hit, än slant hon dit

En dag ska jag skriva om att åka tåg med allt vad det innebär. Tåg, resor, möten och samtal, ja det har varit mycket av det på olika plan senaste 1½ åren. Till sommaren når jag en slutstation. Det känns märkligt, vemodigt men samtidigt oerhört befriande. Tänk att få bara vara hemma efter det. Jag tror det blir väldigt väldigt bra för mig. För en tid iallafall. Så småningom vill jag ut och resa igen. Har jag den tron (att det kommer erbjudas fler resor) så kan jag njuta av att pausa en stund fr.o.m i sommar. Ibland är det som det knyter sig i mig. Jag får så mycket inspiration, intryck och så mycket sker som jag vill fånga in och spara men som sagt, det knyter sig och jag får ingen ordning på något känns det som. Då får jag ta en minipaus i allt resande och bara vara så gott det går. Har inte riktigt hittat stänga-av-knappen än men hoppas mina försiktiga försök att få in yoga och meditation i vardagen kommer ge en nedvarvande och återhämtande effekt. Jag behöver det verkligen, om inte annat för att slippa åka ner i diket helt.